Traditionellt skogsarbete

Som jag redan sagt i skogshistoriken så växte det mera industriella skogsarbetet fram ur uråldriga hantverkstraditioner i fråga om byggtimmer och vedhantering. Den norrländske skogsbonden hade yxan som en nästintill kroppsdel, som alltid fanns till hands och användes till allt. När skogsbolagen började expandera sina verksamheter passade den lokala befolkningen som hand i handske när det gällde att rekrytera skogsarbetare.

Det tidiga skogsarbetet baserades på yxan, och på arbetarens skogsvana. Sågarna var ganska undermåliga, bandformiga sågblad, spända i en enkel träram. Barkning, i den mån den hade varit nödvändig under sjävhushållets tid, hade skett med yxan. Nu krävdes bättre ackord, och barkspaden blev det nödvändiga redskapet. Timmersaxen behövdes för att lättare hantera stocken på marken och vid brosslingen-lunningen, samt vid lastningen vid basvägen och avlastningen på upplagsplatsen för tumning (virkesmätning) inför vidarebefordringen till flottning.

Hästar med timmerlass på Hotagssjön i Laxviken.

Efter beslut om avverkning skedde "stämpling", dvs märkning av träden som skulle avverkas. På privat skog utfördes stämplingen av en skogstjänsteman som var anställd av Skogsvårdsstyrelsen. Vid avverkningsstarten tilldelades varje enskild skogsarbetare ett revir, ett fällningsområde, där han fällde träden, kvistade, sågade stockarna, och barkade dem. För att samla stockarna till uppläggsplatser vid basvägarna använde mas sig av en tvåstegsoperation. Först släpade en "brosslare" stockarna med handakraft till mindre upplag. En "lunnare" med häst och enkel stötting tog hand om stockarna där och körde dem till basvägen. Det behövdes ett välplanerat samarbete mellan avverkare, brosslare och lunnare för att göra avtransporten så lätt och snabb som möjligt.Vid basvägen lastades timret på en "bock och get" för transport ned till ån eller sjön.

Sågen

Den ursprungliga sågen av bandbladtyp med spännram av trä var för vek och ineffektiv. även en stark karl blir handikappad av ett vekt verktyg. Den temporära lösningensom dominerade situationen för flera årtiondenvar bågsågen, ett ganska smalt och tunt sågbladsband, spänt av en kraftig, fjädrande metallbåge. Begränsningen för bägge var spännramens respektive bågens mått, som avgjorde hur djupt sågspår som kunde sågas in i trädstammen. Sedan kom en bättre lösning, svansen, ett styvt, brett, självbärande blad med svag bågform och kraftiga tänder. När den var välskött (välslipad och välskränkt) tålde den att forceras, och gav korta fällningstider. Den fysiskt starke hade fått ett verktyg som tillät ett snabbt arbetstempo. (Den fysiskt svage hade alltid en svår tid som skogsarbetare, med låg inkomst och extra stora hälsorisker. Han styrdes helst bort från skogsarbetet, om han kunde finna ett alternativ, vilket sällan skedde.)(En verklig förbättring i fråga om arbetsverktyg kom först med motorsågen, som behandlas i avsnittet "Motordrivet".) Svansens historia är alltså viktig att berätta...

Barkspaden

Barkspadenett sätt att montera en skags tunn yxklinga på ett långt, rakt skaft som gav hanteringsmässiga fördelarvid barkningsmomentet, jämfört med arbete enbart med yxankom från ...

Timmersaxen

Timmersaxen är lösningen på ett annars nästintill olösligt hanteringsproblem då stocken skulle hanteras i skogen. En tung timmerstock är svår att greppa med händerna, särskilt vintertid, med snö och is på stocken, och med handskar på. Det är som en brottning med en valross. Därmed inte sagt att saxen var varken den första eller den av alla föredragna lösningen på problemet. Den mindre och enklare timmerkroken hade sina fördelar. Den mest framträdande var att man slapp att lyfta för högt. Saxen däremot måsta alltid befinna sig över stocken, och det medförde att användaren måste lyfta till en högre position än med kroken innan stocken kom dit den skulle. Timmersaxen är i alla fall en genial uppfinning. De två tändernasom automatiskt griper in i träet när handtaget lyftsger omedelbar seger i brottningskampen med stocken. Hanteringsmässigt tillåter saxen en viss virtuositet. Från öppnandet av käftarna med en lätt stöt med dem mot stocken, via det visuella och samtidigt snabbt ansatta försöksgreppen, till det slutliga, effektivt insatta lyftoch skjuvningsmomentet är hanteringen av timmersaxen en skön konst som ger utövaren en ständig njutning, ett mästerskapets triumf i det lilla. Återigen: timmersaxens historia är inte så gammal. Den kom till 1890...

Häst och doning

Hästen var en absolut essentiell hjälpare i timmerskogen. De olika kälkar som växte fram för timmertransport dominerades av "timmerstöttingen", främre kälken ("bocken"), en tung, stryktålig konstruktion som var lämplig redan i sig själv för transport över kortare sträckor, som till exempel för brossling/lunning, eller för körning med släplass i branta medlut (stockändarna längst bak fungerade som bromsar i backen). För längre sträckor krävdes ytterligare en kälke, för att minska markfriktionen. Stockarna måste vila säkert i horisontellt läge, säkrade med kedjor runt lasset. Den här andra kälken, bakkälken ("geten"), kom att utformas på flera sätt, antingen som lokala varianter helt enkelt, eller för att möta specifika problem som uppstår som följd av terrängtypen där körningen skall ske. Områden med intensiv, omfattande avverkning skapade egna konstruktioner, som ibland exporterades från ett distrikt till ett annat, oftast på grund av att skogsarbetare emigrerade från landsdel till landsdel som följd av skogsindustrins konjunkturer (som driver tillgågen på arbetstillfällen, sett ur arbetstagarnas synvinkel).