Motorsläde från 1924

Ett av världens första snöfordon som fått patent finns idag i Laxvikens Skogs- och Flottarmuseum i Laxviken. Undertecknad (Folke Boogh) fick av en händelse en gammal tidning från 1920 i min hand, och där fanns en notis om en motorsläde i Boda, i Lit. Jag blev intresserad och forskade vidare. Efter kontakt med några bybor i Boda, och efter några telefonsamtal, fick jag komma och titta på resterna av motorsläden under ett gammalt härbre.

Det här hände sommaren 1965, mitt i den brådaste tiden i mitt arbete som flott­nings­faktor åt Indalsälvens Flottningsförening. En skrothandlare var också intresserad av det som fanns kvar, men ägarna ansåg att jag skulle överta allt, under förutsättning att jag byggde upp motorsläden som den sett ut tidigare.

Det som fanns kvar av motorsläden var själva drivanordningen med matta och skidor. Allt trävirke som höll skidorna var uppruttet, men matt­kon­struktionen var intakt. Ram, motor, kaross, kedjor och kugghjul till driv­an­ordningen var borta.

Några veckor senare ringde förre ägaren och talade om att det fanns en film och pa­tent­brev som jag också fick överta. Filmen handlade om första provturen av motorsläden i Boda, Lit 1924. Patentbreven var från Sverige, Norge, Finland, Amerika och Canada. I patentbreven fanns utförliga ritningar som visade hur släden skulle fungera, med en vanlig bil av märket T Ford stående på själva mattkonstruktionen.

Motorsläden

Uppfinnarna av motorsläden var fabrikörerna Johannes och Olof Löfström. De kom från Löv­berga, var födda 1885, och de var tvillingbröder. De blev omtalade i bygd­en som två praktiska snillen, och de byggde en liten verkstad där det så småningom till­verkades varor av de mest skilda slag.

Den mest slående artikeln var drivremspastan "Kraft", som användes vid inte mindre än 13 större bruk i södra Sverige, och som såldes också utomlands. De tillverkade också ett rödskaftat liebryne, "BL", till vilket råvaran hämtades från England. Hemligheten med brynets skärpande egenskaper finns ännu be­varad. En annan teknisk artikel var sko och läderfettet "Jämten", som var så bra att det sålde sig självt, samt en tunn symaskinsolja.

De tillverkade också räfsor av gammal modell men likväl med små finesser. För att inte tala om den sinnrika apparat som svarade för huvudparten av arbetet. I ena ändan av en maskin stoppade man in en meterlång pinne och i andra ändan kommer räfspinnarna ut och direkt in pinnhålen på räfsans kam. Den maskinen hade bröderna själva knåpat ihop.

De hade också själva tillverkat en bandsåg där det gick att vrida bladet under sågningen. Den användes bland annat i deras tillverkning av trädgårdsmöbler i Strömsund där man under åren 1910-1919 hade en arbetsstyrka på 19 man när det gick för fullt. Monteringsfärdiga hus var också på gång, en modell av huset finns på Skogs-och Flottarmuseet i Laxviken.

Det första stora verket av uppfinnarådran kom 1921 då de uppfann motorsläden, tillsammans med finansiären Andreas Eriksson i Boda i Lit. De höll till i smedjan hos Andreas Eriksson, och enligt gamla kassaböcker kostade projektet stora pengar, som alltså Andreas Eriksson sköt till.


Bild ur filmen från 1924. Första provturen.

Marknadsförningen av motorsläden var efter dåtida mått unik. De visade släden så fort som det var något arrangemang på vintern såsom marknader och skidtävlingar. De förevisade motorsläden på flygets dag på F4 1926, då bröderna Löfström tuffade runt bland dubbeldäckade Tummelisor på isen. Då gjordes en filminspelning av Sveriges Radio, men det är omöjligt för mig att få en kopia av den, tyvärr.

Följande är saxat ur Östersundsposten 7/5 1924:

"En Jämtländsk motorsläde. Bröderna Löfströms uppfinning i ny gestalt.

I april 1921 voro stadsborna i tillfälle att studera en motorsläde konstruerad av bröderna Löfström. Fackmän uttalade sig smickrande om ideén. Experimenten gåvo ej fullt rättvisa åt uppfinningen ty motorsläden var utrustad med för svag motor.

Under de år som gått har ej uppfinnarna vilat. De har förbättrat sin idé, så nu kan upp­finningen monteras på en bil.

Släden har filmats av fotograf Sundbäck och denna film vittnar om att släden verkligen klarar alla prov den sattes på. Den tog sig fram lika bra på väg som i djup snö och den äntrade backar som voro branta som hustak och detta fast väg ej fanns förut. Planer hyses också på att åka upp på Åreskutans topp, för att visa uppfinningens värde och att den fyller de kvalifikationer som uppfinnarna lovat. Snart nog får Östersundarna se uppfinnarna på film. Den upptagna filmen, som lär vara mycket lyckad, kommer nämligen att visas här innan den skall rullas upp för huvudstadens puplik.

Tilläggas kan att motorslädens fart blir densamme som för en bil och att den låter sig styras och backas och att inga störande oljud och stötar förekomma. Nu hava vi alltså endast att bida tiden och konstatera att uppfinningen håller måttet."

Upp på Åreskutans topp vintern 1927

Sent på våren, i regnslask och moddig snö, bar det iväg till Åre. En äldre man från Lit talade om för undertecknat att hans far sett avfärden och han sa så här:

"Huvvaligen va upplevels,
i dag ha je sitt själve faan,
n hästlöus n kördon som dana å small, blixtre å dundre.
Fort geck e å nar snöyrn hadd lagt se va'n boort.
Huvvaligen va upplevels.

Det var lite snö efter vägen i Lit så järnbandet slog ner mot sten och grus, därav gnistor och oljud. Det finns mycket lite berättat om Åreturen, men äldre Årebor har berättat för sina barn om händelsen.

Första dagen i Åre kördes släden lite här och där bland storögda turister och med en stor svans småpojkar efter sig. Överallt där släden visade sig väckte den stor uppmärksamhet, och folk kom från alla håll för att titta på underverket. Troligen gnuggade konstruktörena händerna, för det var uppmärksamhet de ville ha.

Men vädrets makter var inte nådiga. Blidväder och regn gjorde att snön formligen rann bort. De körde motorsläden upp till Duved och från den sidan var det bättre före, men hur långt de kom andra dagen är inte bekräftat. Tredje dagen kom man i alla fall, under mycket slit, upp på toppen, enligt några Årebor. Men så mycket är bekräftat att färden från Åre hem till Lit med släden skedde på järnvägen, eftersom snöföret tog slut.

I samband med en revy Lit i 1928 framfördes denna visa:

(Text av Ville Olsson, melodi: Alpens ros.)

Ner från Åres högstbelägna spira
dit ej någon vanlig bil kan nå,
synes bilen ifrån Boda slira
tack vare att ej opp den kunde gå.

Det Allt för Alla var, som opp den hjälpte
till toppen utav Åreskutans krön.
O! Store Gud, att bilen inte stjälpte
Och gömdes i den evigt vita snön.

En bild från skutans topp, man även tagit
av underverket på sin stolta gång.
Dit opp man ock en gammal lada dragit
En hässjestolpe och en hässjestång.

I vintras gjorde Ante om försöket,
men sluta i Åres vackra dal.
Han måste snart mot hemmet vända öket,
Man sade att matsäck var för skral.

Är detta sant, helt tragisk blev hans vinning
Att den om intet blev, i brist på brö.
Vi därför bädda neder hans uppfinning
inunder täcket utav Åres vita snö.

Två gånger var man till Åre. Första gången var det bröderna Löfström, andra gången var det Andreas Eriksson, "Ante". Någon riktig klarhet om hur det gick finns ej. En film är inspelad under försöket, men tyvärr är den helt förstörd.

Amerikaresan

Andreas Eriksson åkte 1929 över till Amerika för att intressera Henry Ford för motorsläden. Andreas hade fullmakt av bröderna Löfström att göra affär med Henry Ford. Andreas begärde 3 miljoner för patenträtten, de var ju tre som skulle dela på pengarna.

Andreas Erikssons pass när han åkte till Amerika för att träffa Henry Ford.

Henry Ford var intresserad och bjöd omkring 700 000 kr, men det tyckte Andreas var för lite. Att dessa underhandlingar verkligen ägde rum finns dokumenterat i flera brev och handlingar hos släktingar till Andreas och i Henry Fords dagbok.

Utdrag ur USA-patent

Utdrag ur Canada-patent

Flera svenskar i Amerika blev intresserade av motorsläden och köpte in sig i pro-jektet. Men vad blev det av den jämtländska uppfinningen? Ja, Andreas Eriksson bestämde sig för att åka tillbaka till Sverige och själv starta stor serietillverkning i Boda i Lit. Andreas däremot blev kvar något år till i Amerika, engagerad i ett flygmaskinsprojekt som inte gick så bra.

När Andreas kom tillbaka till Sverige hade någon kommit på iden om att tillverka snöplogen, som gick att sätta på en bil. Det var inte längre lika aktuellt att färdas ovanpå snön, man kom ju fram ändå.

Motorsläden kom aldrig att serietillverkas. Två underreden till motorslädar blev tillverkade. Nye ägaren till Andreas Erikssons gård ringde undertecknad 1978 och talade om att det låg något konstigt järnföremål på ett stenröse en bit från gården. Jag åkte dit och konstaterade att det var ett underrede till en Motorsläde. En stor björk hade växt rakt igenom järnskelettet men med motorsågens hjälp var det av klarat. Men det värsta återstod, två jättestora oxar med nosring gick och betade på åkern intill. Min fru vägrade att över huvud taget att kliva ur bilen. Men gårdens ägare kliade båda oxarna bakom öronen och de syntes uppskatta behandlingen och glömde oss. Så med lite hjälp av mina söner fick vi allt på släpvagnen och hem. Det sista underredet är inte åtgärdat, det får någon annan i framtiden restaurera.

Andreas Eriksson hade också en likkistfabrik på sin gård, och så sent som på 70 talet fanns halvfärdiga kistor och dekorationer kvar i snickarverkstaden. Han hade också ett stort stenbrott på gården där man bröt granit. Bland annat sålde han stora mängder granit till Tyskland och Hitler på 30 talet Stenbrottet finns kvar, och det är stora mängder granit som tagits upp under årens lopp. En hög träkran, stagad med vajer finns intill stenbrottet, en jättebred räls är utlagt ca 200 meter, och på den står en enorm lyftkran, med jättestor manöverhytt. Efter rälsen har det växt upp träd som i dag är 15-20 meter höga, en stor smedja med kompressor och luftverktyg står ännu kvar sedan 30 talet. Det här stenbrottet står lite avsides och många vet i dag inte om vad som döljer sig i skogen i Boda i Lit.

Patentbrev på motorsläden från Finland och Norge.

Renoveringen av motorsläden

Bara underredet fanns kvar, och trävirket som höll skidorna var uppruttet, men så mycket fanns kvar så det gick att använda som mallar till nytt trä. Kugghjulen till drivanordningen var borta så nya fick tillverkas, även dom som skulle sitta på bilens drivaxlar. Nya kedjor som passade hittades nya på en skrotfirma. Alla lager fick tas isär och smörjas upp.

Originalritningar till motorsläden

Hela underredet sandblästrades och målades upp. En T-Ford-ram, samt en motor från 1924 hittades i mina gömmor, samt karosseridelar som passade. Det gick några år, men 1974 var det dags att provköra motorsläden. Det var ett stort ögon-blick. Jag var bosatt i Aspås på den tiden, och det var många bybor som satte kaffet i halsen då jag kom körande efter byvägen. Att köra i djup snö var inte att tänka på, men längs skidspår gick det bra, samt på skare. Flera tidningar gjorde reportage, och Sveriges magasin från Göteborg visade släden i TV 1978.

Ryktet spred sig. BBC var till Laxviken 1996 och spelade in en provkörning med motorsläden. Ett helt filmteam om fem personer från England kom till lilla Laxviken en mulen vinterdag för att provköra. Vid ratten satt en av världens främsta provkörare av olika maskiner, Jermy Clarcson, en trevlig herre, och allting klaffade. Inslaget om Motorsläden hade bara 15 minuters längd, men det tog en hel dag att spela in det. Filmen är inbakad i ett program som heter Exreme Machines och har visats i hela världen.

Den filmen, samt 1924 års inspelning från Boda i Lit, visas i Laxvikens Skogs- och Flottarmuseum för dem som är intresserade.

Motorsläden kan ni se i Laxvikens Skogs- och Flottarmuseum, den är fullt körbar.