Manuell flottning

Under större delen av den period då flottning var den dominerande trans­port­met­od­en för timmer på vägen från avverkningsområdena till fabrik, ja då utfördes flottningen manuellt av en stor mängd lokal arbetskraft. Muskelkraft och yrkesvana var de avgörande re­surs­er­na. Arbetet var ytterst riskfyllt, med många olyckor, men yrket hade ändå sin lockelse och charm, kanske något i stil med den amerikanske cowboyens, och av liknande skäl.

Tempot under arbetet var obönhörligt, eftersom en framgåsrik flott­nings­kam­panj var beroende av att arbetet kunde slutföras medan vårfloden höll ut, medan det fanns vatten nog i vattendragen för att det skulle kunna bära timret hela vägen från skogen till kusten.

Sågforsen Gysen

Organisatoriskt administrerades flottningsverksamheten av lokala flott­nings­föreningar som bildats för varje större vattendrag. Föreningarna anställde ar­bets­led­ar­na, tillhandahöll viss utrustning och infrastruktur, och avlönade de enskilda flottarna för deras sä­songs­ar­be­te. Träindustriföretagen utnyttjade flottningsföreningarna som entreprenörer, som fick betalt för sina trans­port­in­sats­er för flottningen av timmret längs de större vattendragen.

Flottningen längs de mindre vattendragen, längst ut i periferin av av­verk­nings­orm­råd­ena, var däremot helt och hållet skogsägarnas, vanligen alltså skogs­bo­lagens egen sak. Ett konstant be­kym­mer var att tidsmässigt koordinera skogsbolagens ofta mycket besvärliga flottning i fjällåarna med flottnings­föreningarnas tids­schema för de större vattendragen nedanför. (Man kon­kur­rer­ade dessutom om den lokala arbetskraften.)

Infrastrukturen, ja det var i första hand utbyggda flottleder, med stenkistor i mängd, rens­ade åfåror, sprängda klippor, fördämningar. Dit räknas också alla förrådsbyggnader, båt­hus och kojor längs flottlederna. Tillhandahållen ut­rust­ning, det var bomsmiden, båtar, spelflottar, med alla nöd­iga komplement. Mycket av den hårdvaran finns att se i muséet.

Flottningsförberedelserna

Varje flottningssäsong innebar samma rutiner. Lokalt skulle personal re­kry­ter­as, ofta i form av väl samtränade gäng. Förråden skulle inspekteras och kompletteras. Materielen skulle inspekteras och ställas i stånd: bommar med bombeslag, moringar, spelflottar med utrustning och båtar. Båthus och stugor skulle ses över. Flottningslederna skulle kontrolleras så att inte skador eller hinder uppstått, t ex skador på stenkistor, eller vindfällen i trånga flottleder.

Beroende på hur våren framskred måste respektive förmän kalla personalen till arbetet när vattenståndet nått rätt nivå. Grundförutsättningen för flottningen var den puls av vårflodsvatten som ett par veckor passerade en given sektor av vattendragen. Den pulsen var korttare och mera intensiv ju närmare källflödena man befann sig. Det var egentligen i princip två delpulser, först den med smältvattnet från skogs­re­gi­on­en, sedan den då smältvattnet från fjäll­re­gi­onen kom, fjällfloden. Allt av årets timmer måste nödvändigtvis flyta iväg på den flodvågen, eller bli kvar på vägen och förstöras.

Flottningens förlopp

Det fanns tre dominerande arbetsmoment under flottningssäsongen:

att lösa upp alla stockningar av timmer i älvfåror och forsar, dvs lösa upp alla "brötar", och att rensa stränderna från strandat timmer;

att släpa allt timmer över alla sjöar, genom att med spelning från spelflottar, eller med bogsering från båtar eller bog­ser­are dra timret i form av noter, mängd­er av timmer sammanhållet av bommar, från inlopp till utlopp;

att "slutstäda" flottningslederna, avsnitt per avsnitt, för att samla in allt strö­tim­mer på stränder och på sjöar det kallades "att dra rumpan" (sista tim­mer­noten för året på respektive flottningsled, varav namnet på min sig­na­tur­me­lo­di, "Rumpnoten").

Allt det här innebar mycket hårt arbete under oavbruten stress, ofta livsfara, och med få tillfällen till sömn eller matraster, att oftast vara genomvåt, och att ständigt vara under förflyttning.